Tonårsångest.
Jag kan ibland funderar över hur det skulle varit om jag hade vuxit upp i till exempel Stockholm, men sjävklart så betyder det inte att allting är frid och fröjd bara för det. I en liten småstad så existerar inte anonymiteten. Alla vet vem du är och gör du något "dumt" så vet alla det nästa dag. Har du en gång gjort någonting så kommer alla att alltid se dig som det du har gjort, "det är hon som alltid ..." och så vidare. Jag kan bli så fruktansvärt arg när jag tänker på hur det är i småstäder. Nu kan jag uppleva distans till det vilket jag är oerhört tacksam för!
När jag gick på gymnasiet så var man konstig bara man hade svart hår. En utav mina närmaste vänner var tillsammans med en tjej och det fick hon smyga med för "vad skulle alla andra säga!?!".
Jag har tänkt på hur mycket människan kämpar för att passa in så mycket som möjligt, för vem egentligen? FÖR VEM??? Det är ju jag som ska må bra av det jag gör, hur jag klär mig och hur jag vill vara! Det är ingen annan jag ska gynna, bara mig själv! Och om jag skulle gynna någon annan, vad skulle jag då själv få ut av det? Vilket slöseri det är att inte få njuta av livet när man vill vara på ett sätt, på det sättet som är just en själv.
Klart man ska va sig själv och skita i vad andra tycker! Vet vad du menar, Jag vågade vara Johan i skolan först i gymnasiet, så ska det ju inte vara
jag förstår hur du menar och beundrar folk som vågar vara sig själva så tidigt som möjligt men man måste vara ganska stark som person för att klara av folks reaktioner och det kan inte vara lätt att vara "udda" i en liten stad där alla ska vara likadana. det är ju djupt rotat i människan att vilja var en del av en grupp vilket oftast betyder att alla ska vara lika eller tycka/se likadant...det är inte lätt att förstå när man är så ung att det är bättre att vara sig själv än en kopia men som du säger är ju inte hjärnan & empatin helt utveckalat på 14isar och barn kan vara elaka. Din historia är ju en del av dig & har format dig som person, du skulle inte vara lika cool nu om du t.ex. gått i gymnasiet i sthlm ;-) kram
Jag kan också blir väldigt arg på både mig själv och andra ibland när jag (som du skriver) inser att "herregud, för vem gör man sig till egentligen?". För det är ju, i ärlighetens namn, inte så himla farligt om man "gör bort sig" eller ej passar in... Men samtidigt kan det också vara så tröttsamt att alltid bli uttittad och ansedd som konstig. Jag har alltid blivit det, även fast jag ofta varit/är tystlåten i skolsammanhang, t.ex. Och jag klär mig verkligen inte extremt jämt, ser ofta väldigt vardaglig ut när jag är på stan & i skolan - men likt förbannat sticker jag ändå ut på något sätt.
Vet inte vart jag skulle komma med detta resonemang riktigt, hehe...
Kim: Ja, man får ju verkligen stå på sig! Ja, jag får tänka så, kanske hade vart någon annan annars ;)
Seb: Nej, precis!
Jag förstår vad du menar med att ha blivit ansedd som konstigt och annorlunda.. Precis även om man ser vardaglig ut så tycker ibland vissa att man utmärker sig..hm..
Personligen om dig så tycker jag att du är en fantastisk person och det lyser igenom och då ser jag dig på ett speciellt sätt (alltså mycket positivt sätt). Förhoppningsvis så är det så andra också har sett på dig när de har stirrat...
Jag har ju vuxit upp i Sthlm, gått i skolan här och haft hela min bandom och uppväxt i Vasastan. Jag tror att det har påverkat mig på det sättet att jag nu ej bryr mig om vad folk tycker så ofta. Dock var jag inte en kärring mot strömmen i skolan, då höll jag mig undan. Men jag tror de möjligheter som en storstad ger när du är i 17/18-årsåldern är bra. I alla fall om du har ett lugn och viss kontroll från början. Det är ju däremot farligt med en storstad om du inte mår bra, det är liksom lättare för folk att leva destruktivt eftersom inte lika många ser detta och kan hjälpa dig.
Du har så rätt. Jag kommer också från, och bor i, ett litet samhälle. Visst, Vasa är lite större än 10 000 (56 000 inv.), men här vet nog de flesta vem jag är till utseendet. Jag är "hon med håret". Är lite trött på det, men som tur så hör jag inte det så väldans ofta. Det finns de som stör sig på mig också, bara för att jag finns i närheten. Vet inte varför, men det blir lätt så när man är sig själv i ett mindre samhälle. Människan är ett flockdjur och de som inte passar in i flocken blir väl nån slags "utbölingar"?
