R.I.P Pelle 1985-2010.
Om ni ser tillbaka på äldre inlägg från november 2009 i den här bloggen så ser ni att jag har skrivit ett inlägg om när Pelle blev knivskuren första gången. Om jag minns tillbaka då så vet jag att jag var så rädd och sedan när jag fick reda på att han hade klarat sig och var hemma så kände jag en otrolig "PIUE känsla". Tyvärr så kunde den känslan inte återfinna sig andra gången det hände utan en grym, ofattbar, chockerande, ångerfull känsla då det ett tag kändes som att jag själv var död eller på god väg att dö.
Ditt liv gick inte att rädda Pelle. Den första veckan var ett helvete. Jag ville själv dö. Jag förstår inte. Det är så ofattbart. Om du inte är här, vart är du då? Du kan ju bara inte vara borta? Jag saknar dig så mycket. Jag önskar nu i efterhand att jag borde sagt mer till dig hur mycket jag tyckte om dig. Men jag tror att du på något sätt visste. Det är iallafall det jag vill tro. Det gör så ont. Varje stund jag är ledig, ensam, med andra, på jobbet, sover, vaknar, somnar så är du där, jag tänker på dig hela tiden. Jag vill inte förstå och kan inte acceptera att du är borta. Du finns i mitt hjärta och kommer alltid att göra det. Alltid. Ditt liv är oavslutat. Varför togs du ifrån denna värld så tidigt? Det finns ingen godhet. Ondskan är definitiv.
Tiden läker alla sår, Katie.
Det finns hopp om en förändring,
men det tar den tid det tar. /kent
Kramar till dig, och vila i frid Pelle!
håller med marras, det kommer ta tid men snart kommer det inte göra lika ont, du finns i mina tankar gumman och pelle är nog fortfarande hos dig fast inte fysiskt :-)
1000 kramar <3
tiden läker inte alls alla sår. blir förbannad på såna där kommentarer, förlåt. sorg är bland det värsta en människa kan drabbas av, trots att upplevelsen av smärta är relativ. sorg går inte över, den finns alltid med, inga sår läker, de finns alltid kvar. men med tiden kommer du kunna hantera sorgen lättare. försök acceptera att den alltid kommer finnas där..istället för att försöka släta ut den eller begrava dig i den. låt den flöda, och lyssna inte på "det fixar sig"-kommentarer :P de människorna vet inte hur det är att ta riktigt jävla ont inombords..
"de människorna vet inte hur det är att..."
Och vad vet du om vad/hur andra vet och känner? Ridå!
<3<3<3
Det är jobbigt för oss alla, jag mår väldigt dåligt också, vi måste vara starka nu <3
Jag vill bara säga att Marcus är inte CinemascapeMarras :P Om det var någon som trodde det ;) Utan en vän i skåne! :)
Och...just nu känns det som att det aldrig kommer att bli bra...smärtan kommer alltid att vara där på något sätt...
Jag känner inte dig, men hamnade på din blogg av en slump och kände att jag måste ge dig en kommentar om allt detta;
Det är sant att smärtan alltid kommer att finnas där. Och länge kommer den vara fruktansvärd att ta itu med, och nästan ta över, men. Det blir enklare. Tiden läker inte alla sår, inte alls, men den hjälper dig att inse hur du måste hantera sorgen. Det går inte över, men det blir bättre och även lite lättare eftersom. Jag hoppas detta inte känns hemskt för dig att höra, jag beklagar verkligen. Ta hand om dig.
A: Tack så mycket för omtanken! Kram
