Soul meets body
ALLTSÅ! Vem är jag egentligen? Jag har mina tankar och känslor som ingen ser. Jag har en helt annan bild av mig själv än vad andra har. Jag uppfattar mig själv på ett sätt och mina vänner, min familj och mina arbetskamrater på ett annat sätt. Självklart kan man aldrig känna någon fullt ut. Eller? Och vad är en själ? Finns själen? Är kroppen och hjärnan till för att uttrycka själen? Eller finns det ingen själ? Är hjärnan själen? I hjärnan finns ju centra för tal, minnen och bland annat känsligheter för till exempel ångest. För när hjärnans funktioner inte fungerar så kan inte heller personen uttrycka sig och man upplevs som handikappad eller död. Vart är själen då? Är själen instängd i kroppen? Har själen lämnat kroppen?
Jag lovar..jag blir galen på dem här tankarna...
Alltså, jag tokkänner igen det där... en tanke som snurrat i min skalle sedan jag var liten är HUR det känns att vara någon. HUR man faktiskt vet att man är en människa och inte typ programmerad och installerad...
(Ja, jag var ett mycket normalt barn. Not xD)
hjärnan är ju perhört komplex men jag tror att det är ju ändå ngt som försvinner efter dödsögonblicket så det finns ngt lite i varje människa som gör dig till dig, du är en blandning av dina föräldrar men ngt unikt också. Känner verkligen igen det fär med alla olika sidor man har, vad man själv vet och det andra ser. Kanske måste du försöka visa olika sidor av dig, men det är svårt :-)
Jag kan ofta känna, när man träffar någon man tidigare ej pratat med, att man nästan är som en robot som är artig och stel, och som trevar sig fram för att ge ett visst intryck. Jag tycker att man sedan, vid möte två och tre, känner sig något mindre som en apparat... Sedan släpper man antingen in personen mer och mer om den visar sig vara trevlig/intressant, eller (oftare) skärmar man av den ännu mer ifall personen ej visade sig vara så bra som man först trodde.
Jag håller med dig om att tanken på vem/vad man är ter sig väldigt skrämmande ibland. Man kan ofta förundras över hur andra kan tycka och tänka så bra/illa om sig själva, då man tolkar dem på andra sätt själv, utifrån som en åskådare och iakttagare. Men kanske är man likadan själv, att man tror sig veta vem man är och vad man tycker om sig själv. Sedan kan det visa sig att hur man faktiskt framstår i andras ögon är väldigt, väldigt långt ifrån den egna synen/upplevelsen.
