katiepop

Igår var jag, Hanna och Towe på club Ultrafox på sugarbar. Det var den roligaste kvällen på länge. Jag tvekade först om jag ville bege mig ut och dricka alkohol men det gjorde jag iaf. Hanna och Towe förgyllde min kväll. Det var som ett miniTN då det i slutet dansades endel (som det annars inte brukar göras på sugarbar(?) på lilla golvet nere vid scenen. På sugarbar träffade jag bland annat Anton och Lars. Lyckad kväll!

Om ni ser tillbaka på äldre inlägg från november 2009 i den här bloggen så ser ni att jag har skrivit ett inlägg om när Pelle blev knivskuren första gången. Om jag minns tillbaka då så vet jag att jag var så rädd och sedan när jag fick reda på att han hade klarat sig och var hemma så kände jag en otrolig "PIUE känsla". Tyvärr så kunde den känslan inte återfinna sig andra gången det hände utan en grym, ofattbar, chockerande, ångerfull känsla då det ett tag kändes som att jag själv var död eller på god väg att dö. 

Ditt liv gick inte att rädda Pelle. Den första veckan var ett helvete. Jag ville själv dö. Jag förstår inte. Det är så ofattbart. Om du inte är här, vart är du då? Du kan ju bara inte vara borta? Jag saknar dig så mycket. Jag önskar nu i efterhand att jag borde sagt mer till dig hur mycket jag tyckte om dig. Men jag tror att du på något sätt visste. Det är iallafall det jag vill tro. Det gör så ont. Varje stund jag är ledig, ensam, med andra, på jobbet, sover, vaknar, somnar  så är du där, jag tänker på dig hela tiden. Jag vill inte förstå och kan inte acceptera att du är borta. Du finns i mitt hjärta och kommer alltid att göra det. Alltid. Ditt liv är oavslutat. Varför togs du ifrån denna värld så tidigt? Det finns ingen godhet. Ondskan är definitiv.

Jag har funderat över på det här med hur relativt det är när det bland annat gäller personers stilar och framför allt vad personer anser om stilar. Jag och en arbetskamrat samtalade idag om tillfällen man kan råka ut för då personer man möter inte känner igen en som man redan har hälsat på tre gånger. Då sa min arbetskamrat att det vore konstigt om folk inte minns mig för att jag ser så speciell ut. Själv tycker jag inte att jag ser särskilt speciell ut, ibland mer intetsägande. Men det kanske har att göra med att man ser sig själv varje dag och är "van" vid sitt eget utseende. På jobbet ser jag inte ut som jag brukar göra på fritiden då jag fixar mig och har på mig andra kläder (som vissa kanske tolkar som uppseendeväckande). Det enda jag har på jobbet är att ha håret uppsatt i en toffs och möjligtvis lite mascara.  Allting är ju relativt då många till exempel finner svart hår väldigt ovanligt. Eller så kanske hon bara menade att jag hade stort huvud eller små öron, vad vet jag.

Visste ni att samlaget innefattar fyra faser? "Stimuleringsfasen", "platåfasen", "orgasmen" och "avslappningsfasen". Mycket intressant läsning såhär en tisdagskväll, haha.