katiepop

Såhär är det att ju äldre man blir ju yngre känner man sig och ju mer inser man att livet knappt har börjat. Det finns så mycket i livet som man inte har upplevt eller ens är i närheten av att uppleva som till exempel möten, situatiner, människor, sorg, lycka. Ja, ni förstår. Man tror att man kommer att leva och vara på ett visst sätt när man fyller 20,25, 30 och så vidare. Men när den faktiskt åldern till slut slår till så inser man att förväntningar inte alls stämmer överens och slutsatsen är den att man ALDRIG kommer att känna sig som den ålder man är. För så är det. Siffran ändras men personligheten är den samma som alltid. Det är konstigt det där. När man var arton, nitton år så trodde man att man var så gammal att man skämdes så fort man öppnade munnen. Det jag egentligen vill komma till är att några utav mina gamla klasskamrater från gymnasiet (som jag spionerar på på facebook) har gift sig och skaffat barn. Somliga av de har inte bara ett barn UTAN TILLOCHMED 2(!). Har jag missat något?, ska man vilja ha barn så tidigt? Ska man vilja gifta sig så ungt? Har min kropp och hjärna totalt förträngt den "primitiva mammainstinkten"? Det finns så mycket mer kvar av livet. Kalla mig cynisk men jag skulle inte vilja "kasta bort" mitt liv och gifta mig och skaffa barn så ungt. Fast det kanske är just det de tycker, att barn är livet. Jag inser ju såklart att alla gör vad som är bäst och känns rätt för dom. Lika som så att alla som är gifta kanske inte vill dricka sig redlösa varje helg. Men tanken slog mig bara.